Har börjat läsa första Twilight boken Om jag kunde drömma. Och kan säga att jag tycker fan det är jävligt bra hittills. När man väl börjat läsa också så är det svårt att sluta.

Den är så härligt lätt att läsa och man slukas verkligen upp av handlingen och karaktärsbeskrivningarna. Bara Edwards karaktär, huuuh, är ju nästan så man blir kär! Haha! Gillar verkligen hur hans karaktär beskrivs i boken!


Här kommer ett litet utdrag från boken:

De satt i ena hörnet, så långt från min plats som det var möjligt i det avlånga rummet. De var fem stycken. De pratade inte och de åt inte, men samtliga hade en bricka med orörd mat framför sig. De stirrade inte på mig till skillnad från de flesta andra eleverna, så jag kunde iaktta dem utan att riskera att möta ett par överdrivet nyfikna ögon. Men de var inte något av det där som fångade, och behöll, min uppmärksamhet.

De var inte det minsta lika varandra. Av de tre killarna var en stor och muskulös som en tyndlyftare, med mörkt lockigt hår. En var längre och smalare, men ändå muskulös, och honungsblond. Den tredje var gänglig, inte lika kraftig, med ostyrigt bronsfärgat hår. Han var pojkaktigare än de andra, som såg ut att vara gamla nog att gå på college eller till och med vara lärare.

Tjejerna var varandras motsatser. Den långa var ståtlig. Hon hade snygg figur; den sortens figur man kan se på omslaget till Sports illustrateds baddräktsnummer och som ger alla tjejers självförtroende en knäck bara de råkar befinna sig i samma rum. Hennes hår var gyllenblont och föll i mjuka vågor över ryggen. Den korta flickan hade ett busigt, skälmskt utseende. Hon var extremt smal med fina anletsdrag, och hennes korta, svarta hår stod åt alla håll.

Ändå var de precis likadana. Alla fem var kritvita, vitare än alla andra elever i den här solfria staden. Blekare än jag, albinon. Alla hade väldigt mörka ögon, trots variationen i hårfärg. Alla hade också mörka ringar under ögonen - lila - tonade, blåmärksliknande skuggor. Som om ingen av dem hade sovit på länge, eller som om samtliga hade brutna näsben som nästan läkt. Men deras näsor var, precis som deras ansikten, raka, perfekta och symmetriska.
Men de va inte därför jag inte kunde sluta stirra på dem.

Jag stirrade för att deras ansikten, så lika och ändå så olika, var förödande, omänskligt vackra. Det var ansikten man bara väntade sig att få se på de retuscherade fotografierna i modetidningar. Eller målade av någon stor konstnär som avbildade änglar. Det var svårt att avgöra vem som var vackrast - kanske  den perfekta, blonda tjejen eller den bronshåriga killen.

Alla tittade bort; bort från varandra, bort från de andra eleverna, bort från allt, såvitt jag kunde bedömma. Den lilla tjejen reste sig med sin bricka - oöppnad läskflaska, orört äpple - och gick med långa, smidiga stegsom hörde hemma på en catwalk. Jag tittade på och häpnade över hennes graciösa stil när hon tömde brickan och slank ut genom bakdörren, snabbare än jag trott var möjligt. Min blick for genast tillbaka till de övriga, som satt orörliga.

"Vilka är de?" frågade jag tjejen från spansklektionen vars namn jag hade glömt.
När hon tittade upp för att se vilka jag menade, även om mitt tonfall redan avslöjat det, såg en av dem plötsligt på henne. Det var den smale och pojkaktige, kanske den yngste av dem. Han såg på min bordsgranne i bråkdelen av en sekund innan hans mörka ögon vändes mot mina.

Han tittade bort snabbt, snabbare än jag trots att jag generat sänkte blicken med en gång. Den hastiga blicken visade inga tecken på intresse. Det var som om hon hade ropat hans namn och han instinktivt hade tittat upp, trots att han redan bestämt sig för att ingnorera henne. Min bordsgranne fnissade förläget och tittade ner i bordet, precis som jag.
"Det där är Edward och Emmett Cullen, och Rosaline och Jasper Hale. Hon som gick är Alice Cullen. Allihop bor hos doktor Cullen och hans fru." Hon sa allt det där med sänkt röst.

Jag sneglade på den vackre pojken, som satt och stirrade på sin bricka medan han plockade sönder en bagel med långa, bleka fingrar. Hans perfekta läppar rörde sig väldigt fort, men munnen var knappt öppen. De andra tre tittade fortfarande bort, ändå kände jag på mig att han talade direkt till dem.   


Nä nu ska jag gå och lägga mig och läsa lite innan jag somnar.
Imorgon blir det en stadstur med mamma, ska hjälpa henne och handla tänkte jag.

Natti!